Hiroshima, Nagasaki, Eskilstuna

Jag vill gärna tro att ingenting påverkar mig längre. Att ord och bilder inte kan skada ens själsliga liv men det är fel och det mest sjuka är att jag ren nyfikenhet utsätter mig för detta gång på gång. Efter varje trasig relation förbittras jag mer och mer på min oförmåga att träffa den rätta personen. Men dem var ändå losers och det kan jag skriva med ett leende på läpparna. Ändå blir jag besviken på mig själv och undrar när det är min tur att få uppleva den euforiska känslan av kärlek. Om det finns någon vilsen pojke därute som vill dela sena nätter framför Seinfeld, dricka rödvin, ha intellektuella och cyniska diskussioner om vad som helst och delar ett brinnande intresse för musik och politik får gärna lämna en jävla post it med namn och telefonnummer. Ditt efternamn behöver inte vara Morrissey men jag skulle uppskatta att du inte är macho, oanmäldbildad och tråkig. Du ska skratta åt alla mina skämt samt vara jävligt rolig du med puss!

Eller så kan jag trösta mig med denna dikt.

THE ALIENS

you may not believe it
but there are people
who go through life with
very little
friction of distress.
they dress well, sleep well.
they are contented with
their family
life.
they are undisturbed
and often feel
very good.
and when they die
it is an easy death, usually in their
sleep.

you may not believe
it
but such people do
exist.

but i am not one of
them.
oh no, I am not one of them,
I am not even near
to being
one of
them.
but they
are there

and I am
here.